herar och deducerar så vitt möjligt icke alls.[1] Medan nationalekonomen på ett mycket tidigt stadium börjar använda sitt sönderdelande logiska sinne, strävar historikern i det längsta att bygga upp en totalbild på grundval av så mycket och så mångsidigt faktiskt material som möjligt, med hjälp av sitt konstruktiva sinne, sin förmåga att fatta helheten. Macaulay är icke idealhistorikern, men det ligger något i hans egen förklaring till sin förmåga som historieskrivare, nämligen att han var ”incessantly castle-building”, ständigt sökte att med hjälp av sin fantasi sammanföra sitt stora vetande till byggnader, helheter. Som typen för en historiker från föreliggande synpunkt kunde man mycket väl peka på den moderna historiska vetenskapens skapare Ranke, men hellre skulle jag dock vilja nämna en oss i tid och rum närmare stående forskare: Hjärne. Vare sig man tänker på hans Karl XII:s-studier, på hans behandling av franska revolutionen och Napoleon eller på hans framställning av sambandet mellan stat och kyrka, blir totalintrycket av hans metod strävandet att visa den oändliga mångfalden av de faktorer som samverkat till att skapa den obrutna helhet samhällsutvecklingen utgör; och svårigheten att sammanhålla och till en helhet sammanföra så många skilda utvecklingskedjor är vad som i första rummet ställer krav också på hans läsare.
Hur exakt en historiker än arbetar i fråga om fastställande av själva fakta, ligger det nästan oundgängligen något subjektivt i det urval av orsaker han framlägger och framför allt i den relativa vikt han tillmäter
- ↑ Det bör kanske påpekas, att frågan om hur visshet uppnås om själva de yttre fakta, vad som plägar kallas historisk (käll-) kritik, alls ej tas i betraktande i detta sammanhang.
