det ofrånkomliga motsatsförhållandet mellan arbetsgivare (falskeligen kallade ”kapitalister”) och arbetare samt därmed hela vår tids sociala oro, som alltså skulle ligga i det moderna produktionssättets natur. Nu alldeles frånsett om detta verkligen med rätta kan kallas en ekonomisk och icke en teknisk orsak, samt till en början även frånsett om äldre tiders ekonomiska organisation därvid är rätt uppfattad, måste man bestrida, att de ifrågavarande faktorerna skulle vara i stånd att restlöst förklara sammanhanget. Antikens och särskilt senantikens produktionssätt med slavar och ofria arbetare beredde uppenbarligen oändligt mycket mindre möjligheter för uppryckning inom yrket än nutidens system — berövade arbetarna, i den mån de voro slavar, i ojämförligt högre grad tillgången till produktionsmedlen; och likväl ledde ej slaveriet i antiken till något tillnärmelsevis likartat med nutidens arbetarfråga. Denna förutsätter sålunda i verkligheten något annat vid sidan av en särskild produktionsmetod, nämligen en särskild uppskattning av människovärdet, vilken framför allt antiken men också långt senare tider saknade. I själva verket har västerlandet under större delen av sin moderna historia känt arbetarskaror, som ej rimligtvis kunde påräkna att rycka upp till självständiga yrkesutövare — tänk exempelvis på den svenska brukshanteringen sedan 1600-talet — utan att likväl någon arbetarfråga i modern mening uppstått. De två marxistiska satserna ”all historia är klasstridernas historia” och ”det materiella livets produktionssätt betingar den sociala, politiska och andliga livsprocessen” ha därför i verkligheten intet nödvändigt in-
