bördes sammanhang, alldeles oavsett det tvivelaktiga i deras riktighet var för sig.
Nu har jag i det senast sagda avsiktligt underlåtit att använda uttrycket ”den materialistiska historieuppfattningen”, för att icke onödigtvis väcka strid om innebörden av detta mångtydiga uttryck. Utan tvivel kan däri inläggas något rimligare än uppfattningen att det ekonomiska är så att säga det grundämne varav hela den mänskliga utvecklingen uppbyggts. Man kan i stället mena, att utvecklingen icke bestämmes av, utan blott finner sin begränsning i, de resurser den har till sitt förfogande, vilket givetvis är både riktigt och viktigt; möjligen är detta också vad Marx har menat. I så fall försvinner emellertid utan vidare sambandet mellan de ekonomiska förutsättningarna och själva produktionssättet, ty det senare beror ej särskilt av förhållandet mellan mål och medel utan närmast av teknikens ståndpunkt; det kan ej förklaras enbart eller ens övervägande ur mängden av tillgängliga resurser utan är en följd av hur man förstått att nyttja resurserna.
Om möjligt än viktigare är, att man ej från begränsningen i tillgängliga resurser kan sluta till någonting som helst i fråga om den omfattning vari ett särskilt ändamål tillgodoses. En tid med mycket knappa totala resurser, sådan som exempelvis Medeltiden, kan därför mycket väl komma att offra långt mer exempelvis på religiösa ändamål än en annan tid med långt större möjligheter, helt enkelt därför att den förra periodens ”behov” av katedraler, kloster, påvemakt o. s. v. var ojämförligt större än den senare periodens. Att andra behov än de religiösa då i dubbel måtto måste träda tillbaka under den tidigare ordningen, är en viktig slut-
