hittillsvarande vetenskapliga arbetets i stort sett respekterade gränser, så vore det i de flesta fall bäst att avstå från hela saken. Men det är en ganska orimlig tanke. Det kan visa sig, att man ej når några nya resultat av värde; men de resultat man når måste åstadkommas med hjälp av redan förvärvad kännedom om den ekonomiska lagbundenheten och tillämpningen härav på hittills i någon mån oprövade uppgifter. Liksom på det fysikaliska området måste inom ekonomien varje försök till ”dynamik” utgå från ”statikens” vunna resultat; den som tror sig komma ifrån de senare genom att fly över till de dynamiska uppgifternas område känner ej mycket av vetenskapens arbetssätt.
Det är emellertid ej meningen att här föra diskussionen in på frågan om ekonomisk ”dynamik” eller ekonomiska rörelseproblem i allmänhet, utan vad som skall försökas är det något mer begränsade att visa varpå ekonomiska olikheter bero. På visst sätt var detta ett problem, som särskilt sysselsatte de merkantilistiska författarna och statsmännen, så till vida som de alltid sökte efter medel att lyfta det egna landet i ekonomiskt hänseende över andra länder. Men å andra sidan var deras utgångspunkt tvärt om, i en för våra begrepp nästan otrolig grad, ”statisk”, ty de räknade ej i nämnvärd grad med allmänna ekonomiska framsteg utan sågo framstegen för ett särskilt land nästan enbart i dess förmåga att uttränga andra länder. Särskilt Colberts uttalanden äro i detta hänseende alldeles slående, men hela den permanenta handelskrigspolitiken hade denna rot.[1] Icke desto mindre ligger det något suggestivt
- ↑ Se mitt arbete The Continental System (eng. uppl., Oxford 1922), sid. 10 f.
