på en annan produktionsfaktor än den hittills behandlade. Hittills har det nämligen uteslutande gällt människofaktorn, verkan på samhället av dess ekonomiska duglighet, medan man nu kan gå över till samma fråga i avseende på de övriga faktorerna och då närmast till kapitalet eller sparandet. Slutsatserna bli därvid delvis desamma som och delvis andra än i fråga om människorna, varvid en skillnad särskilt behöver påpekas. Sparandet, eller kapitalet i den stund det uppstår (kapitalbildningen), är ingenting annat än människors villighet att avstå från en del av den konsumtion som deras inkomst tillåter. Denna negativa handling innebär användning av produktivkrafter till motsvarande värde på produktionsapparatens utbyggande (nya maskiner, järnvägar, byggnader o. s. v.) i stället för, som eljest, på konsumtionsmedel. Följaktligen är sparandet samma sak som ”kapitalistisk produktion” eller arbete på framställning av mera produktionsmedel. Det ligger då i sakens natur, att man ej kan tala om olika kvaliteter av sparande, eftersom detta är onyanserat i den stund det uppstår; det enda som har betydelse är sparandets kvantitet. Men därvid är det klart, att ett samhälles högre ekonomiska nivå i förhållande till ett annat kan bero och i stor utsträckning faktiskt beror på det förra samhällets större sparande eller kapitalbildning. I motsats till förhållandet med människofaktorn, där kvaliteten tills vidare ensam tagits i betraktande, är det alltså i fråga om sparandet enbart kvantiteten som kan bli föremål för diskussion.
Då återuppstår emellertid frågan, om andra medlemmar i ett samhälle än spararna eller kapitalisterna själva draga nytta av det ökade sparandet. Svaret blir lik-
