Akademisten sprang upp från stolen, liten som ett troll och med det vita håret rätt i vädret.
— Vad jag själv är trött på sådant prat... Musik kan jag aldrig få nog av, det bekänner jag. Det är det gudomliga vanvettets konst. Men böcker... De äro avlägsna, oåtkomliga stjärnor, vilkas främmande och kylande ljus väl kunna stirra in i min själ, men de finna där ingen sjö att spegla sig i, ty min själ förfryser under deras eld. Då bygger jag mig hellre mina egna stjärnor, på vilka jag åtminstone själv känner mig hemma. Eller tag en bok och läs högt för mig! Välj något omfattande och samlat, som du kan räcka mig på dina två händer liksom Atlas sin himmelsglob. Nå, min unge Atlas, varför räcker du mig inte globen? Rullar han kring och brister sönder utan att du kan infånga honom, eller varför bläddrar du och slår utan att någonsin begynna läsningen? Välj något storsinnigt vackert, vilket kan fylla mig med samma salighet som en symfoni av Beethoven. Varför höjer du så ironiskt dina ögonbryn? Var inte för sträng. Det är sedan gammalt snillets förbannelse att det skall vara så svårt att skriva något bra. Du går till klassikernas hylla... den hade jag under dessa år så när förgätit. Med böcker från den hyllan skola vi en gång bygga en vagga. Kommer han aldrig, mannen med den apolloniskt stränga pannan och de förgörande pilarna, han som skall födas under hån och visslingar... Min kära gosse, varför fortsätta ett samtal om det bottenlösa och obestämbara? Betrakta endast mina ord som ett improviserat
