Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
99
AKADEMISTEN OCH HANS SKYDDSLING

testamente från en äldre bror. Jag skulle vilja säga dig något om orättvisans filosofi och hur den lyfter mitt bröst med glädje. Om orättvisan jagades ur världen, skulle allt sjunka samman till en förpestande göl. Den som fyller ett värv, skall ha stenar, oduglingen rosor. Vad värde besutte annars en bragd? En gärning, vars belöning ligger inom synhåll är ej mer berömlig än den handlingen, att en törstig böjer sig för att dricka. Hur gick det mig själv? Du känner vår tid. I stället att bli hennes ögontjänare uppsade jag tro och lydnad, och var fördom, som jag kom att vidröra, rullade sig samman som en igelkott och stacks. Likafullt hade jag mina svaga mellanstunder av eftergift, då jag grep fast i dagens burleska och redan hundra gånger tummade recept — och genast regnade det lagrar genom skorstenen. Isynnerhet de modiga inom samhället berömde mig vid sådana tillfällen för mina ursprungliga nyheter. Tänk du, de talade om nyheter! De visste inte, att realismen var akademisk för redan mer än femtio år sedan och att våra filosofiska och sociala idéer komma från sjuttonhundratalet. För mina svagheter alltså höstade jag ära... och jag fick min fåtölj — och den höjde mig i min städerskas ögon. Jag blev popularitetspilt och sattes på tron, och mina janitscharer drogo ut kring landet att hugga ned all upprorisk självständighet. Varför glömma vi så beredvilligt, antingen vi äro statsmän eller konstnärer, att folkynnest och handklappningar merendels äro både Apollons och Klios ironiska utpekande av det förgängliga och snart glömda...