Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
105
OM PÖBELNS AVSKAFFANDE

endast behöfts att en kraftig vilja stigit fram och utpekat ett bestämt mål och, ständigt allt mera upphetsande sig själv, skulle hopen låtit sig ledas till vilka uppträden som helst. När oväsendet efter en dryg stund äntligen begynte lägga sig, slog jag mig i samtal med en storvuxen blusman i min omedelbara närhet. Han hade utmärkt sig som en av de värsta skrikhalsarna, men till min överraskning kom jag ganska snart underfund med, att han var en hygglig och redbar arbetare, en öm familjeförsörjare och framför allt i grunden vida mer road av att få debattera än att skrika. Han talade kanske något mulnare än jag om en del förhållanden, av vilka han tyngre kände bördan, men därom var intet att säga och vi skakade hand, när vi skildes. Jag är övertygad om att hade jag gått vidare från man till man, skulle jag i de allra flesta fall ha gjort samma upptäckt. Pöbel finnes endast i flock. Ytterst sällan råkar man en person av den arbetande klassen, som berättigar oss att mumla något om pöbel. Han kan visa sig motsträvig, men det är något annat. Tvärtom blottar en sådan person merendels klara och bestämda åsikter om rätt och orätt och en rörande åtrå efter kunskap. En bok är för honom nästan alltid en särdeles välkommen gåva. Det är först när många människor stå i trängsel, som pöbelandan brister ut, oftast blandad med en pojkaktig böjelse för tokiga upptåg, och sedan kan smittan sprida sig på några ögonblick. När ett stort antal människor redan från sin födelse känna sig avsöndrade i en hopträngd grupp, finner smittan hos dem en ständigt mottaglig jordmån.