Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
104
TANKAR OCH TECKNINGAR

kunna tänka oss våra professorer och affärsmän, våra hovmän och kanslister ställa upp sig på Norrbro för att skjuta på varandra? Lockades de verkligen till något sådant, skulle det givetsvis bero därpå, att någon sista återstod av pöbel smugit sig in i deras led, ty pöbelanda smittar. Den som blivit anstucken av henne, vet icke längre vad han gör. Låtom oss dock icke frukta, att ej även ett samhälle av endast bildade skulle lämna rum åt hälsosamma slitningar och omstörtningar. Där skulle härska minst lika häftiga passioner som någonsin i våra dagar. Offervillighet och egennytta, ärelystnad och feghet skulle där bryta sig mot varandra med oförminskad våldsamhet och med beständigt stegrade önskemål. Hela skillnaden bleve den, att striden överflyttades i mer andliga former och att bössor, ugnsrakor och kvastskaft politiskt förlorade sin betydelse. Vi ha därför långt större orsak att härvidlag beakta stundens misshälligheter än att av omsorger för framtiden bibehålla pöbeln, och det mot dess egen vilja och lust.

Plockar man sönder pöbeln i individer, får man ingenting i handen. För flera år sedan blev jag i Paris en gång inträngd i en larmande pöbelhop. Hundra mistlurar på ett upprört hav skulle icke mäktat att omgiva mig med ett ohyggligare vrålande än alla dessa människostrupar, där orden förkvävdes. Händerna lyftes, munnarna stodo vidöppna och som vid de stumma tonerna av en gemensam men endast inifrån förnummen melodi begynte alla fötter att marschera i takt. Det hade