Svar till min vän Ellen Key med anledning av hennes öppna brev.
Du säger, att brasan har brunnit ned. Jag
har knappast märkt det, så har vårt samtal hållit
mig fången. Din kärlek till hemmet och hemlandet
visar bättre än något att det åtminstone icke är
om denna känsla vi hysa motsatta meningar, utan
endast om de medel som i allmänhet kunna tjäna
till de nationella instinkternas främjande. Men det
är sent, och skall jag i dag hinna besvara dig,
måste det ske med en korthet som icke lämnar
mig tid att omfatta hela det rika ämnet.
Du säger till mig:
»Du är nu lika ivrig att återväcka patriotismen som för några år sedan att frammana fornglädjen. Du fyllde då vinsäckarna, band kransarna och förgyllde oxarnas horn. Men det stannade vid de dekorativa anordningarna. Till själva festen kunde du ej föra oss — helt enkelt... emedan den nya glädjen ännu icke är född, icke födes annat än ur föreningen mellan en ny samhällsordning och en ny livsyn.»
Jag kan icke giva dig rätt. Snart varsnades att det ropet var en tidens röst, ty väldiga stämmor kullkastade icke långt efteråt ute i Europa hela
