känslas vidd bero på din kunskap och dina teorier om det svenska. Även tror jag, att man på rent teoretisk väg kan omdana både individer och hela folk och likaväl bibringa dem ett mätt av värdig självkänsla som självförakt eller självöverskattning. Där det nationella teoretiskt är kastat till marken, där lever det icke heller som känsla.
I femton år ha vi blygts för att vara patrioter, icke blott i klangfraser, ty det synes också mig en hälsosam förtjänst, utan även i sinnet. Med nedärvt groll från krigets dagar ha våra grannfolk missförstått oss och aldrig tröttnat att aga. Halvt med en stoisk filosofs och halvt med en träls undfallenhet ha vi ej sällan själva räckt piskan. Det har blivit en dogm just bland tänkande och ärliga människor, att det svenska är något undermåligt. Detta har berott därpå att det teoretiska skelett, som hade att bära känslan för det svenska, legat sönderslaget. Hur skulle det vara möjligt att avhjälpa detta missförhållande, att åter sammanfoga de lösbrutna styckena, om vi icke vågade vidröra dem? Hur menar du väl att vi härvidlag skulle kunna komma till ändring och rättvisa blott och bart genom känsla? Att förstå sig själv är en kunskap, icke blott en oreflekterad förnimmelse. Det är därför som ditt och Almqvists betecknande av ett folks ställning till det nationella synes mig för trångt, för ensidigt, för kvinnligt. Troligtvis har du liksom jag från begynnelsen mött det svenska som tvivlare, just emedan vi saknade livsfriska teorier för en motsatt uppfattning, men skulle vi, sedan vi kommit till en annan mening, i väntan
