att säga till ett folk: var oförskräckt subjektiv i ditt dagliga liv, i din politik, i skärskådandet av din egen historia! Var dig själv och — känn dig själv! Detta sista fordrar mod både till självkritik och till mätande av egen förmåga och därmed samhöriga plikter.
Visserligen, svarar du, låt oss vara nationella, men icke ropa att vi äro det; det i djupare mening svenska kan endast förnimmas, icke inläras. — Så ungefär falla dina ord. Härtill vill jag svara: Denna av dig med citat från Almqvist än mer belysta sats klingar i förstone som en sanning, men håller vid närmare prövning icke vad den lovar. Det är betecknande att romantikern och kvinnan mötas i ett sådant åskådningssätt, men just detta underkännande av teoriens djupa betydelse och makt är enligt min mening den felaktiga utgångspunkten för hela din uppsats. Vi kunna nämligen icke så utan vidare ställa oss bland dem, som hålla före, att »alla teorier äro grå». Tvärtom synes det mig, att teorierna äro det bärande skelettet under de flesta av våra känslor. Kärleken liksom hatet kan väl i mycket synas ett mysterium, men sloge ditt hjärta fortare, om någon räckte dig ett stycke elfenben och berättade, att det en gång varit en del av den Athenebild, för vars skull Fidias omkom i fängelse — ur vilken källa upprunne då denna känsla? Svaret är självskrivet. Ur vetande, ur tänkande, ur teorier! Om du tar upp en sten från marken och betraktar den med känsla, därför att den är svensk, så skall denna
