öppen och endast genom ett simpelt räckverk skild från några förvildade trädgårdar, sänker den sig i det oändliga, hemsk och underlig som nedgången till en för alla våra smakbegrepp främmande värld. Där och var i murarna äro dörrar till salar och rum, men du hör ingen människas steg eller röst.
Slutligen kommer du till en gård och en kyrka, vars stirrande, stjärnbeströdda kupoler tolka evighetens majestät, men som uppfångat i en fjärrsyn av en vansinnig. Pilgrimer i fårskinnspälsar trängas med blottade huvud, och en munk utdelar tända vaxljus. En sista trappa, från vilken en mässas mummel tränger upp till gården, leder till de underjordiska celler eller grottor, där S:t Antoan och en mängd av efterföljare framlevde sina dagar i ensamhet och andaktsövningar. Det långa tåget sätter sig i rörelse och vaxljusen lysa in i cellerna. Sjuttiotre heliga, och bland dem historieskrivaren Nestor, ligga här begravna i präktiga kistor. På varje kista öppnas det med rött siden fodrade locket, men när den förevisande munken på uppmaning och synbarligen motvilligt ett ögonblick höjer det vita svepe, som täcker själva mumien, blottas där inga förmultnande mänskliga drag, utan en vidunderlig skepnad, som, genom att snudda vid det löjliga, endast blir dubbelt förfärande. Den döde ligger nämligen klädd i purpurkåpa med guldband och ädelstenar och bär över huvudet en rysk silvermitra, som är nedskjuten ända till axlarna, så att hela ansiktet blir osynligt. På detta sätt liknar icke mumien ett lik utan en jättestor champagnebutelj med
