Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133
RYSKA KYRKOR OCH KLOSTER

blykapsel, en karikerad gengångare av en rik drinkare. Det tar aldrig något slut på denna rad av skrinlagda vidunder. Luften blir kvav, nästan het. Pilgrimerna kunna endast gå en och en. De skjuta varann i ryggen, ty ingen vill bli efterst med mörkret och de öppna kistorna bakom sig, och i en cell pekar munken på en gestalt, som orörlig och upprätt höjer sig ur jorden. Det är Ivan den lidande, som i tjugu år stod nedgrävd i marken ända till halsen och slutligen dog och förblev i samma ställning, höljd med ett rött kläde.

Kiew är lantliga helgonsägner; Moskva, »tatarernas Rom», är dramatisk världshistoria. Redan Novo-Dievitchyklostret utanför staden liknar med sina ringmurar och sexton taklösa torn mer en fästning än ett hem för andäktiga nunnor. Det var där tsar Peter lät hänga tre hundra strelitzer utanför sin förrädiska systers fönster och uppspikade prins Khovanskys avhuggna hand på själva fönsterbrädet. Det var också där han inspärrade så väl denna syster som sin första gemål, och här ha de sin grav. I den mindre klosterkyrkan, på andra sidan den av lutande sarkofager och kors betäckta gården, samlas nunnorna till mässa än i dag såsom fordom. Nästan alla äro de gamla och förvissnade. Helt och hållet svartklädda med långa veckiga släp, dok och toppiga medeltidsmössor, stå de orörliga i rad utefter vardera långväggen som vålnader, framträdda ur muren.

Gatorna in mot stadens hjärta kantas länge av hemtrevna småhus bland plommon- och körsbärsträd och den avlägsna skogen av kupoler är ljus och glimmande. Det är först på nära håll,