skulle kunna skapa ännu ett sådant verk. Medan de helleniska stilarna och deras avkomlingar verka först och sist som sten, som kristallisering, som en geometrisk skönhet, förefaller denna kyrka med sina tolv torn såsom något organiskt växande, som en grupp av lysande giftsvampar. Taken äro ärggröna och väggytorna brokiga. Några torn äro spetsiga, de andra bära ananasformiga eller lökformiga kupoler, somliga med vridna ränder av silver eller guld, andra med högröda och blå taggar, de övriga med rutor och fjäll. Allt detta vilar på ett underlag av gallerier och trapphus och oförklarliga utsprång. Vassily Blajenny består av elva kapell, omgivna av ett slags smal skyttegång och sinsemellan förenade med de ohyggligaste gångar och kamrar. I det mittersta huvudkapellet äro tegelväggarna försilvrade som likkistfötter, och stelt målade bladväxter stiga ända upp i den blå kupolen. I detta hemvist för fasan, i hela denna labyrint, där du går vilse, råder en ständig halvskymning. Gångarnas rappning är bemålad med slingor i starka färger. Du viker åt sidan för en källarmörk gallerglugg och kan icke betvinga dig att gå den nära. En dörr på glänt eller ett med en gardin förhängt fönster låter dig kasta en blick in mot ett obestämt något, vilket gör dig mörkrädd som ett barn. Kanske borde du till sist icke kalla Vassily Blajenny Mördarkyrkan, utan de vansinnigas kyrka, Dårhuskatedralen. Ett sådant tempel måste de vansinniga drömma om att få bygga sig. Du väntar nästan att få se flockar av dårar, barfota och tassande och i sina gråa skjortor,
