Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
136
TANKAR OCH TECKNINGAR

slamrande, turkosbesatta stövlar, går framför dig som en förevisande väktare.

Det är blott några steg till den kyrka, där han fick sitt vilorum sida vid sida med den son, som han dräpte med ett käppslag på hjässan. Tsar Peters efterföljare ligga i Petersburg bland silverkransar och levande växter, och på de sista tsarernas gravar brinna små lampor i form av kronor. I gravkyrkan på Kreml råder skymning. Väggarnas bilder och förgyllningar äro mörknade, nästan svarta, och de i kupolerna målade jättehuvudena med sina stela drag och blanka ögonvitor stirra skrämmande ned på de fyrtiosju med röda kläden höljda stengrifterna.

Alla Moskvas kyrkor förblekna dock vid sidan av Vassily Blajenny. Vägen dit leder förbi det gamla nunnekloster, där tsarinnorna fordom jordades efter att mitt bland maktens fröjder ha vandrat på kisel och sovit på törnen. Genom Vår Frälsares port, under vars valv ingen får träda utan att blotta sitt huvud, kommer du till Röda torget, Moskvas forum och historiska avrättsplats. Just ur detta bloddränkta fält, där troninkräktare och tjuvar, skyldiga och oskyldiga ljutit döden under marter av alla slag, höjer sig Vassily Blajenny såsom en samvetskvalens och gräsligheternas symfoni, ett ångestskri i färger, ett tempel åt mordlystnaden. Den borde kallas Mördarkyrkan. Ingen bättre saga har heller kunnat virka sitt nät om den underbara byggnaden än den, att Ivan den förskräckliga, hänryckt över kyrkans prakt lät utsticka byggmästarens ögon för att denne icke