Inne i kyrkan mitt för huvudingången reser sig ett fristående kapell av svart och gråådrig marmor. Här stå vi framför Einsiedelns förnämsta helgedom, de vallfärdandes mål. Bakom kapellets gallergrindar skymtar otydligt och mystiskt i skenet från tre silverlampor Guds moders svarta bild, omgiven av silverhjärtan, gyllne skyar och strålar. Hon är klädd i styft silverbrokad. På sin vänstra arm håller hon det svarta Kristusbarnet, på sin högra en blomsterkvast och på hennes änne glittrar en krona av guld och stora ädelstenar. Hon förefaller som en madonna, enkom skulpterad för negrer. Det ligger något av indisk avgudabild i hela hennes gestalt, och rökelsekarens doft erinrar om lukten i Orientens kryddbasarer.
Det är hon, som behärskar klostret och hela trakten. Det är till hennes nåd, som de bedjande vädja i sina bekymmer. Det är hon, som årligen genom nya underverk lockar dessa tusen och tusen vallfärdande till Einsiedeln. På kyrkans vägg hänga kryckor, käppar och av papper klippta armar eller ben till erinran om de vanföra stackare, som hon botat. En mängd små oljefärgstavlor förhärliga hennes makt och barmhärtighet. En duk visar oss en sjukling på sjukhuset, vilken, då ingen förmått bota honom, slutligen anropar hennes hjälp. Som en ande i Tusen och en natt stiger hon fram ur sjukhusets vägg, och hennes milda, moderliga blick återskänker hälsan åt den lidande. En annan duk visar oss staden Ueberlingen, bombarderad av svenskarna. Med en skicklig lawntennisspelerskas färdighet parerar hon bomberna,
