skyddande det hus, under vars tak hela familjen på knä åkallar hennes bistånd.
Men det är ej blott över Europa, som hon sträcker sin räddande hand. Långt ute på världshaven anropa drunknande i skeppsbrottets ögonblick hennes namn, och frälsta vallfärda de till Eisiedeln för att tacksamt uppsätta en votivtavla i hennes kyrka.
Det är ej endast obelästa och fattiga pilgrimer och hennes i svart klädda munkar, som prisa hennes under och ära henne. Det är en otalig mängd av framstående personligheter, allt från medeltidens kejsare till Goethe, som stått öga mot öga med henne. I klostrets stora sal hava Europas nu regerande kejsare låtit uppsätta sina och sin familjs porträtt. Hela denna lysande skara av kejserliga högheter bildar hennes stab. Ur kyrkans kupol nedhänger en smakfull, ofantlig ljuskrona av förgylld koppar. Bokstäver i glänsande emalj berätta, att den är en skänk av Napoleon III. Då han stod på sitt livs och sin makts middagshöjd, förärade han den till henne i hågkomst av den dag, då han, ännu ett barn, vallfärdade till Einsiedeln med sin moder. Han hängde alltså denna kolossala ljuskrona över hennes huvud, men dessförinnan hade hon till lön för hans vallfärd krönt hans huvud med en krona, som visserligen var vida mindre, men som redan från hans gossår varit hans längtans högsta mål: Frankrikes kejsarkrona. Så hyllas hon, och så belönar hon.
Hela det lilla samhälle, som småningom vuxit upp utanför hennes kyrkas tröskel, skänker hon
