till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår. Res i stället till Danmark, och bakom de små fönsterrutorna, där de vita gardinerna och krukväxterna nyfiket skjutas åt sidan, framtitta vänliga, underbart gammalmodiga huvud med stärkt mössa och benat pannhår, och du skall förstå, att tidens hjul där rullat långsammare, och att det danska folklynnet, trots allt, i grunden är mer konservativt. Vill du höra munkarna sjunga mässan med samma ord och i samma tro som vore den heliga Birgitta ännu på vallfärd till Rom, behöver du endast begiva dig till Tyskland. Där kan du ännu få bäddas på gammaldags vis med ett bolster istället för täcke, och där bjudas dig de mjöltunga rätter, på vilka ingen ätit sig sjuk i Sverige sedan din stamfars gravöl. Framför portvalvet till Stollberg, det sovande slottet i skogarna på Harz, vakta än i dag femtonhundratalets hillebardierer, och runt borgen ser du de bevarade medeltidsgator, som du förgäves söker i Vadstena. I Lübeck träder du under den gamla stadsport, som ännu borde spegla sig i Norrström. Vill du pröva den klövjesadel, i vilken stolts jungfrun, kringsvärmad av stigmän, red till gillet, begiv dig till Tyrolen — och vill du skaka hand med själva stigmännen, då kan du träffa dem i det gamla kulturlandet Italien. Önskar du torka din kappa framför elden i kung Adils ryggåsstuga, då leder vägen upp till Norges konservativa odalmän. Kort och gott, söker du konservatism, så res vart dig lyster, blott icke inom
