Sveriges gränser. Allt, som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarna däremot med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. De äro större vinkännare än provençalerna, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, som nyss lämnat föräldrahemmet.
Om denna modernitetsjakt ådagalägger brist på motståndskraft, är den, som antytt, dock så innerligt sammanvuxen med det svenska lynnets yppersta egenskaper, att icke ens den mest ingående granskning skulle mäkta att till fylles särskilja skugga och ljus. En nation, som genom sina regenter, sina långvariga krig och genom immigranter under århundraden stått i så livlig beröring med utlandet, kan icke bevara många särdrag, och påtagligen har motståndskraften likväl varit större än i förstone kan tyckas. Hur snabbt ursprungligheten uppblandas, visa oss närmast norrmännen, som genom sin konservatism och sitt avsöndrade läge visserligen nyss vid en för dem gynnsam tidpunkt skapat en nationell litteratur, men hos vilka beröringen med utlandet redan orsakar en märkbar förtunning och avmattning.
Hur ofta betecknas icke emellertid svenskarna såsom stillastående och konservativa! Denna villfarelse orsakas närmast av deras tillbakadragna tystlåtenhet. Svenskarna frukta nationellt offentligheten på samma sätt som denna fruktas av en bildad privatman, vilken kan tänka åtskilligt, men skyr att predika det på torget. Tidningarna äro
