Kärleken till fosterlandet är ingenting annat
än ett vidgande av kärleken till hemmet och
hembygden. Jag vet knappast något, som väcker
så många drömmar om en avundsvärd lycka, som
en liten lantkyrkas slitna gravhällar och deras
bilder av två äkta makar, jordade sida vid sida i
skötet av den trakt, där de levat och verkat och
åldrats och dött. Måhända har maken långa tider
av sitt liv, upptagen av statsmannens eller
krigarens äventyrliga värv, vistats annorstädes, men till
slut ha dock hans ben hemförts till den mark,
som var honom kärast. Lönnarna, som knacka
på kyrkfönstren, äro kanske planterade genom hans
omsorg eller avkomlingar av träden på hans gård.
Åkrarna kring kyrkvägen har han kanske en gång
kallat sina nyodlingar, och den långa sömnen måste
för honom vara lycklig och lugn som för en
skolgosse, vilken första aftonen av sina ferier ånyo
gått till sängs under hemmets tak.
Nutidsmänniskan åter blir i regeln tidigt ryckt från sin
hembygd, och denna blir henne likgiltig på samma
gång som hon tvekar att tala om det fosterland,
vars namn dagligen missbrukas i politikens och
12. — Heidenstam, Tankar.
