Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
171
EN GRAV PÅ LANDET

oskadd och bibehållen. Den vita sidensvepningen med sina ärmar har icke ens gulnat.

Rimligtvis beror barnkistans bevarande uteslutande därpå, att hon blivit stående friare och högre upp i kopparkistan och därför tagit mindre skada av det vatten, som tid efter annan samlats på gravvalvets golv.

Vid åsynen av denna ödets lek, som låter den berömde krigarens kista murkna sönder, men bevarar ett okänt barns, svävar tanken ovillkorligt kring de många, på förhand nästan oberäkneliga, tillfälligheter, som tillintetgöra eller skydda de gravsatta lämningarna av våra storheter. Man tänker på Riddarholmskyrkan, där i Magnus Ladulås’ grift icke ens upptäckts spillrorna av en kista, men där Gustav Adolf och Karl XII och, vad underligare är, den obalsamerade, blott i en enda, illa sluten kista vilande Gustav III ligga mumifierade och igenkänneliga, under det att den tionde och elfte Karl endast äro ben. Man tänker på den för sin torkande luft bekanta gravkällaren i Quedlinburg, där Aurora Königsmark räddat sin kropp, om också icke sin skönhet, från förgängelse, medan Pantheons fasta murar icke mäktat hindra, att Rafaël, skönhetens dyrkare, länge sedan föll samman till ett benrangel. Man tänker på kardinal Borromeos fullkomligt porträttlika mumie i Milanos katedral eller på den mängd av kistor, i vilka man inneslöt Napoleon för att skydda honom mot jorden, och vilket lyckades så väl, att han sedermera kunde återföras till Frankrike »med ett småleende över läpparna». Eller man tänker på