Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
172
TANKAR OCH TECKNINGAR

plundrandet av S:t Denis under revolutionen. Hur erbjöds ej där den egendomligaste provskala på de olika öden, som kunna träffa ett ovan jord och med alla omsorger gravsatt lik! Ludvig XIV, han, som hela sitt liv våndades under en sådan fasa för döden, att han icke ens vågade uppföra sitt residens på en höjd, från vilken ögat kunde urskilja spirorna av S:t Denis, lag i sin grift svart som bläck. Hälften av peruken hade falnat bort, den andra hälften däremot befann sig i bästa skick. Ludvig XV, som i hastigheten blivit bäddad på koksalt, låg däremot kritvit, men med den uppsvällda näsan kornblå, och Henrik IV var så lik sina porträtt, att vakten bleknade och skyldrade. Till allt detta förirrar sig tanken och vänder åter tillbaka till det sällsamma skådespelet av den frejdade fältmarskalkens mull och den lille namnlöses bevarade kista.

Locken påläggas ånyo, och valvets port låses, och de tillfälliga gästerna hopstava uppe i kyrkan på en av korets gravstenar Jobs ord: »Förgängelsen kallade Jag min Fader och Matkarna mina Moder och Syskon». — Genom kyrkdörrarna inströmmar dock alltjämt lukten av sommar och hö. Den vilsekomna sädesärlan hoppar ännu fram och åter på bänkarnas kant, där en och annan sliten psalmbok ligger undanstucken, och här mellan koskällor och vallrop, mellan äng och skog, här, där de döda ligga under sin hembygds kyrkogolv eller träkors, här får själva förgängelsen det drag av mild ro, som omvärver en grav på landet.