sådant? Allt förblir så underligt främmande. När jag tilltalar någon, förstår man med knapp nöd mina ord. Det hela skulle förefalla som någon avlägsen vallfartsort hundratals mil inne i Ryssland, om där icke saknades varje drag av barbari. Den förening av historia och nutid och den burgenhet, ordning och prydlighet som besjälar Dalarnes folkliv låter oss blicka in i en egendomligt fyllig och utvecklad bondekultur, vartill knappast någon annan trakt av vår världsdel kan uppvisa maken. Och dock reser sig i minnet högt över Leksands tornspira mellan rullande molnmassor Storliens hemskt sköna högslätt, och till sist täcka skyarna allt annat med sin slöja.
Det svenska landskapet vimlar av idyller och blir någon gång till och med sött. Näpenheter titta fram under var björk och genom var grind. Ej sällan brister det hela sönder i småsaker. Så är fallet med Stockholms skärgård, där det finns allt möjligt, men ingenting helt och stort, ingenting av det »antingen — eller», som genom sin ytterlighet förlänar storhet åt de kala bohuslänska klipporna eller åt ett sandfält utan strå. Främlingen, som ilar framåt från Malmö till Storlien, genomreser bygder, som äro varandra mycket lika och med Bædeker klagar han ofta över enformighet. Skillnaden mellan det plastiska Halland eller den franskt tecknade bygden vid Kungsör och till exempel Bellmansnaturen närmast Stockholm kräver förtrolighet för att rätt fattas. Icke ens om han är norrman eller dansk äger han tillräcklig kännedom om vår litteratur och konst för att på förhand
