långa alléen av lummiga hängbjörkar nalkas i spridda skaror de präktiga dalamännen och deras kullor. Dräkterna lysa, de kritvita, ofantliga grindstolparna lysa och allra vitast lyser kyrkan med sina naiva bilder på gavlarna och sitt ryska torn, som anses uppfört av en gammal karolin efter hans hemkomst från fångenskapen. Frånvaron av moderniseringar och dödande stilrensningar förlänar åt kyrkans yttre ett alldeles särskildt naturligt behag. Den klaraste högsommar strålar över Siljans rödvinsliknande vatten och det saftiga gräset, men det är som svävade någonstädes mitt genom solljuset en iskall, gråsvart skugga, omöjlig att fånga, omöjlig att utpeka och dock beständigt förnimbar. Det är som sutte mitt i det bländande skenet det djupaste vintermörker hopkrupet och på lur och viskade: Nu kommer jag! — Aldrig förr har jag sett eller drömt mig en så obeskrivbar blandning av middagsljus och mörker. Den erinrar om ett utkast, målat med penslar som av misstag kommit i beröring med bensvart. Allt flera dräkter tåga emellertid förbi i den genomskinliga och främmande dagern. Snart är menigheten församlad under valven, två präster i mässkrudar av purpur och guld stiga framför altaret och en renare samsång än vid en gudstjänst i Dalarne få vi ingenstädes höra i våra bygder. När folket åter lämnar bänkarna, förblir dock orgelnisten sittande vid instrumentet och en och annan kulla dröjer för att lyssna. Han är konstnär. Han spelar och spelar fritt och ledd av sin inbillning och slutar med ett furioso. Var i en landskyrka bjödos vi väl på
