dock alldeles icke utsikten från klockstapeln utan — vad väl ingen lär gissa — den låga och mariga skogen mellan stugorna och Bredablick. Jag insköt med berättigad blygsamhet några ord om Schweiz och Norge, men Daudet svarade med hetta, att Schweiz och Norge voro banala oljetryck och detta däremot en ny karaktärsfull bekantskap.
Ännu en gång måste jag upprepa: det som tjusade dem var den mariga, lilla skogsbacken med sina vitmossiga hällar.
Låt oss se bort från den improviserade och kanske litet blaserade överdriften. Hur väl förstå vi emellertid icke att just detta stycke natur genom sitt särdrag måste påkalla deras uppmärksamhet. Jag önskade att jag kunnat visa dem det för mellersta Sverige mest egenartade karakteristiska: myren med sina giftörter, sin marskog och gungfly, svedjefallet med sina ormbunkar och stubbar och uppsalatraktens järn- och stenålderslandskap, bastarden av hed och skog, där enarna som blotande präster omringa de uppresta eller underligt lagda klippstyckena.
Det är just myren, som går igen på det jämtländska fjället, men förädlad och förstorad. Man igenkänner prägeln, men metallen är ej längre koppar, utan puraste guld. Det är en av vårt landskaps detaljer utarbetad till ett jätteverk. Redan vid Duved och Ånn blir allt stränghet och karaktär. Landskapet påminner icke längre om annat. Det är helt sig själv. Det är myrens ödslighet och träd, men tuvorna växa samman till
