kulliga slätter, som ha något av en stepps oändlighet och dock begränsas av långsträckta fjäll, strimmiga av snö och med buktande linjer av oförliknelig skönhet.
Någon säger att Storliens majestätiska fjällhedar ha likheter med Lappland. Om så är, kunna vi endast svara, att då väntar däruppe ett helt underland, sparat åt framtiden, slutet inom sig självt, nytt, jungfruligt, knappast ännu förstått och därför dubbelt lockande och förtrollande.
På Storlien husera ovädren som häxorna på Brocken, och skyddande snöskärmar kanta banvallen eller bilda långa tunnlar. Frostbitna och sönderbrutna granar sträcka envist i stormen sina långa spinkiga toppar, som äro förkolnat svarta, och den avlägsna fjällkedjan hinner knappast blotta sin snö innan skyarna åter omhölja allt. Ljus och mörker blandas här ej längre till något obestämt mitt emellan sken och skugga. De brottas bröst mot bröst, omslingra varandra med långa, vilda armar, tumla runt och resa sig ånyo, och herraväldet tillfaller växelvis än den ena och än den andra. Man tänker icke längre på växtlighet och grönska, icke på bärgade eller förödda skördar, icke på lyckligt inplockade eller förfrusna frukter, icke på välstånd eller nöd, kanske icke ens på egna framgångar eller kval. Hela landskapet hämtar uteslutande sitt liv och sin färg av denna eviga strid mellan ljus och mörker. På Storlien vill jag en gång bygga mig ett hus, när jag blir gammal och trött på allt det andra där nedanför.
