Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16
TANKAR OCH TECKNINGAR

det tills vidare synes dem ändamålsenligast, men de sakna den känsla för »legitimiteten», vilken väl måste anses som rätta märket på ett monarkistiskt lynne. Statsvälvningen 1809 åsågs med största lugn, och ej långt efteråt valdes utan betänkligheter en utländsk revolutionsgeneral till konung. Under Sturarnas riksföreståndareskap hade vi republik, och efter det nattliga skottet vid Fredrikshald bultade åter republiken på rikets port. Den hängivenhet, som många svenska konungar förmått väcka, har påtagligen mer framkallats av deras personliga egenskaper än av kronans glans, och en andligt och kroppsligt underlägsen furste skulle än i dag möta samma ovilja som fordom Kristofer av Bayern. Både i Danmark och Norge skymtas ofta bortom dagens fejder en naivare tillgivenhet för regenthuset såsom sådant än hos oss. Vid den senaste silverbröllopsfesten i Köpenhamn flammade på mången småborgares transparang ett: »Gud välsigne vårt älskade kronprinspar!» Något dylikt skulle alldeles icke ligga för stockholmarna. En framstående norsk målare skildrade en gång i ett stockholmsbrev en droskkusk, som ideligen talade om kungahusets medlemmar med titeln deras kungliga högheter o. s. v. Droskkusken var utan tvivel en förklädd kammarjunkare, ty utom vid tilltal användas dylika titlar endast inom hovkretsar och ej heller ständigt där, alldenstund den svenska hovetiketten är synnerligen otvungen och fri. Den, som söker en strängare, får uppvakta i Amalienborg. Dessa smådrag anföras endast för