att påpeka, hur genomgående grannfolken missförstå svenskt lynne och hur föga de känna det.
Med större fog kunna de kalla svenskarna ett ämbetsmannafolk, ty ämbetsmännen lyfte redan tidigt huvudet högt och samlade makten på sitt bord. Till och med inom rent andliga uppgifter såsom inom forskning, vitterhet och konst medför en ämbetstitel än i dag en viss oantastlig auktoritet, som vore snillet ett gifbart privilegium. Vad är då en ämbetsman? I vanliga fall en person som behöver en anställning för att kunna leva och följaktligen ingenting märkvärdigt. Emellertid kan den självdisciplin och måttfullhet, vartill han blir nödgad, omöjligt frånkännas civilisatorisk betydelse. Till och med i östligare riken, där han förvandlas till en blodsugare och ej ledes av skandinavens ansvarskänsla och i regeln omutbara hederlighet, fyller han en kulturell uppgift, som samtiden merendels underkänner. Det svenska ämbetsmannaväldet har utan tvivel varit både den naturligaste och för nationen gagneligaste bryggan från det förflutna till det kommande. Vill du emellertid beskåda riktigt urmodiga och glorvyrdiga ämbetsmän i peruk och talar, sök dem då ej längre i det moderna Sverige utan i de stora kulturlanden!
När historien rannsakar de meningsskiljaktigheter, som i följd av olika inre förhållanden trängt sig mellan de båda brödrafolken och som ingen
2. — Heidenstam, Tankar
