Vi träffa här ånyo en av de många motsägelserna. De flesta svenskar uppfatta icke konstverket som blott och bart ett medium utan som ett prydnadsting, vars värde ligger i den formella korrektheten. Särskilt har rimflätningen blivit alltför tvungen, ehuru svenskan därvidlag har mer att lära av befryndade språk än av avlägsnare och mer rimrika. Skriven av svensk hand skulle Per Gynt anses vårdslös och formellt misslyckad, och endast därför att boken författats av en norrman kallas de många nyckfulla rimmen »urkraftiga». Allra minst ha vi någon grund att klaga på »Stockholmsrim», så länge vi med nöje läsa bygdemål. Det finns intet riksspråk för inbillning och känsla, och »Stockholmsrim» ha sedan gammalt skrivits av stockholmare. Det finns ej ens något skäl varför vi icke skulle återupptaga det vokala fornrimmet och än i dag med fiskaren vid Tynnelsö rimma »Lerbak» och »bispens fat». Det tyska språkets yppersta diktverk äro sida efter sida så översållade med frankfurterrim och oäkta rim, att just dessa giva den egendomliga prägeln åt stilen. Är det icke svenskarna nog om de rimma jämbördigt med Goethe? Formell styrka, det är pregnans! Dessa halvt skämtande ord äro mer än en polemisk snärt för dagen. Det må till och med ifrågasättas, om ett sparsammare bruk av rimmet ej skulle vara mer överensstämmande med modersmålets karaktär. Vårt brokiga lynne skulle dock förneka sig självt, om det ej också länge sedan givit oss många både orimmade och underligt spunna dikter, som säga oss, att lämna svenskarna formalismens
