Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


farvatten, så besitta också de en tillräckligt »urkraftig» arm att styra efter ännu oupptecknade stjärnor.

*

För hellener och romare uppenbarade sig den högsta landskapliga skönheten i den lummiga havsstranden. Långa tider förgingo, innan fjälltrakten förmådde ingiva annat än fasa, och först vår tid har ovan bergsstupornas hisnande prakt upptäckt stillhetens och den överjordiska klarhetens majestätiska skönhet, vid sidan av vilken havet med sin döda synrand och sin tunga luft faller till föga. Det svenska landskapet har alla trappsteg från hav till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik som det svenska lynnet och lika svårt att överskåda i samlade linjer. Men märk missförhållandet mellan uppsvenskarnas håg för det storartade och det täcka,i oändliga enskildheter splittrade landskapet! Inbillningen söker på alla sätt överskyla denna tvedräkt. Furorna diktas skyhöga. Förvägna klippor hänga över dånande forsar, och skären, som skalden befolker med mörka vikingagestalter, bli underliga öar utom civilisationens råmärken. Sin olustigaste uppsyn visar det svenska landskapet i disiga sommardagar, då blåsten vänder löven aviga och markerna bli grå och liksom överyrda av allt det damm, som århundradet hopat i ämbetsverk och spannmålsbodar. Det var bestämt på en sådan dag som gamle kung Gösta trätte om sina laxafisken.

Ingenting förkättra svenskarna dock så gärna