Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


som det nordiska klimatet. De växlande årstiderna bjuda en vederkvickelse och förströelse, som sydlänningen saknar, och vända vår uppmärksamhet mot naturen. Vi ömsa landskap och levnadsvanor fyra gånger om året utan att behöva förflytta oss, och vi vänja oss att granska himmel och luft. Skönast är senhösten, hemmets och det andliga arbetets årstid, då brasan brinner, då dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare, och då julgranarna tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och mest obeskrivliga stund, då den första snön börjar falla och hela folket bereder sig till den gamla midvintersfest, som mindre gäller den återvändande solen än den egna härden och känslan för själva det ärvda landet.

Det svenska lynnet har i sin splittrade mängd av detaljer alltså likhet med landskapet. Medan våra grannfolk ofta kunnat karaktäriseras i några få ord, är svenska lynnets psykologi så fullt av motsättningar och så skiftande, att ingen någonsin lyckats att sammanföra färgerna till en helgjuten bild. Det enda nordiska folk, vars odling i många stycken kan upptaga en tävlan med den svenska, är de intellektuellt anlagda danskarna, men deras yttre historia har icke samma äventyrliga resning och icke samma egendomliga särdrag som tidvis svenskarnas — den utländska beblandelsen till trots. Mörka och nedtryckande skuggor ruva över nutidens Sverige, men intet kan vara falskare än att lägga ett par decennier till grund för bedömandet av ett folk med tusenårig odling. Svenskarnas lynne är dotter av en erövrare, som