smycken och framställt honom såsom alltför spenslig och alltför tidigt ledd i sina handlingar av sinnessjukdom, att icke den tragiska färgen över hans saga till sist skulle mattas. Deras undersökningar ha, beträffande Erik XIV och Karl XII, fört till det rent motsatta, ty den senare stod rustad med tillräckligt många stora och förvånande egenskaper att jämte dem orka bära även en last av försyndelser. De mörka skuggorna ha endast dubbelt framhävt pannans klarhet och höjd. Ännu efter sin död besitter han den underliga makten att oskadd kunna rida hem från handgemäng, där ingen spåman vågat förutsäga annat än räddningslös död. Detta visar oss, att hans minne äger nog livskraft att kunna avpassas efter olika skeden och att han för oöverskådliga tider kommer att förbli det allenastående och lockande personlighetsproblem i vår historia, vid sidan av vilket de stora Gustaverna nästan blekna bort till mer allmänna, om än aldrig så förträffliga regentfigurer.
Karl XII:s fel äro icke våra dagars och icke heller hans dygder. Ensamt den förbittrade hetta, med vilken svenskarna tvista om honom efter den fryxellska kritiken, blottar dock hur han med dämonisk makt ännu behärskar sinnena. Med en underström av nästan religiös känsla delar sig folket i två hälfter; den ena förbjuder hans tadlande, den andra hans lov. Märk, att förkastandet av hans person alltid grundas på sedliga skäl, medan vår tid i alla andra analoga fall brukar sätta sin stolthet i att icke det minsta låta sig avskräckas genom några
