sedliga skrupler. Tvärtom beundrar hon med påfallande förkärlek just de historiska personligheter, som kunna liknas vid otämda naturkrafter och allegorisera starka böjelser, drifter och ytterligheter, även om dessa medföra barbari och förstörelse. En Attila eller en av trettioåriga krigets mest bloddrypande kroatanförare skulle måhända kunna berömmas av samma mun, som nämner Karl XII en missdådare. Hjälper icke annat, kalla vi honom rå, ehuru han vid sidan av en Bismarck skulle förefalla som en sann kavaljer och en idealist av renaste vatten. Vi kunna icke reda oss med honom utan att giva honom en alldeles särskild undantagsställning. Vi sakföra honom icke efter lagar, som i överseende eller stränghet likna de vanliga, utan vi stifta ett provisorium enkom för honom.
Med sin undantagsställning, sin ytterlighet, som ömsom tjusar och ömsom väcker den häftigaste sedliga vrede, har Karl XII inom hela världslitteraturen bara en sidobild och det är på samma gång hans yttersta motsättning, nämligen Don Juan. Han blir i folkfantasien en lika oöverträfflig allegori för allt det äventyrligt svenska, som den spanske kvinnokrigaren för det sydländska, och med skäl kan man därför kalla honom Nordens Don Juan.
Dock är han även därvidlag en motsättning till Don Juan, att han är fullständigt omusikalisk. Han är omusikalisk i hela sitt sätt att tänka, tala, handla och kläda sig. Utan att besinna hur varje ytterlighet bor vägg om vägg med sin egen parodi
