Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41
INBILLNINGENS LOGIK

än vad hon verkligen menar. Denna behärskning tillhör varje helgjuten individualitet. En sinnebild utan kärna är det grundaste av allt grunt, och den bibliska dräkten besticker blott den ytlige. Väl har inbillningens i botten djupa och allvarliga mångguddyrkan långt före oss lockat människorna att leka med mytologiska bilder, men lek förblir lek, och rococogudar eller atleter från Valhall nedstego icke till poeten eller tecknaren med samma anspråk som den nutida konstens förkroppsligade evighetsmakter. Människorna vande sig tidigt att fordra tankens logik, men de ha ännu icke lärt sig att också begära inbillningens. Likväl äro konstnärerna icke längre halvbildade vagabonder, såsom ofta förr, och deras regnbågslek med former och sinnebilder är ej längre upprunnen ur naivitet utan ur kunskap och skepsis. Men en skeptiker målar en religiös scen ironiskt eller också profant som Renan, eller också omgestaltar han den och fyller nytt vin på gamla säckar. Konstnärerna måste vara tillräckligt mycket filosofer att icke för uppnåendet av »effekt» offra det logiska sammanhanget mellan bilden och sin egen världsåskådning.

Det har alltid funnits två slag av konst: inbillningsnaturalisternas och formalisternas. Den förra är endast inbillningens säkerhetsventil och ett medium, ett transfusionsrör, vars mer eller mindre prydliga utseende är likgiltigt. Denna konst är det förtroligaste aktstycke om mänskligt själliv, som ett århundrade lämnar i arv, men den är otillgänglig och dunkel för dem, som själva sakna