inbillning. Det andra slaget av konst är en värld för sig, som hopletar alla det förra slagets tekniska resultat och erfarenheter och bygger av dessa sina tempel. Där är lek och tanklöshet men framför allt uppövad skicklighet, och liksom Cellini obekymrad om all jordens filosofi uthamrade prydliga gudar och gudinnor i guld och silver, så förvandlar denna konst alla inbillningens sinnebilder till blott och bart prydnadsföremål. En formalistisk dikt måste läsas, åhöras eller rad för rad upprepas i minnet för att kunna njutas; den inbillningsnaturalistiska dikten däremot kvarlämnar en syn- eller känslostämning, till vilken man kan återvända även långt efteråt, när själva ordalydelsen fallit i glömska. Båda dessa arter av konst likna två hopslingrade träd, vilkas grenar knyta sig om varandra och vilkas frukter sammanblandas på marken. Våra största diktare och konstnärer ha gång på gång genom sin tillkämpade skicklighet lockats att plocka många frukter under det oäkta trädet, och ingenting väcker en sorgmodigare ringaktning för diktning och konst än den beständiga upptäckten av dessa granna sodomsäpplen mitt bland det yppersta och mest uppskattade. Vem som helst, som fört penna eller pensel, vet av erfarenhet, att de formella charlatanerierna alltid mottagas med jubel och beteckna vägen till berömmelse, ty de kräva icke inbillningskraft för att fattas utan blott och bart det vida allmännare formsinnet. Ju mer oförbehållsamt inbillningen kastar sin slöja, dess mer främmande och underlig skall hon synas alla utom de få, hos vilka hon händelsevis möter
