släktskap, och jag kan ej värja mig för den misstanken, att det djupast diktade, helst när det stammar från tider, vilkas känslor buro en annan färg än våra, blir förbisett, och att månget verk, som vi särskilt beundra, egentligen endast är en av diktens eller konstens tommaste och lättfattligaste paradmarscher. Det enda som i någon grad skulle tala för motsatsen, när det gäller äldre skapelser, är de synnerligen gynnsamma förhållanden, under vilka de ålderdomliga konstverken träda betraktaren till mötes. Den mörknade färgen eller det urmodiga språket hindrar honom nämligen att splittra intrycket med de dumma och löjliga detaljgranskningar av tekniken, vartill han alltid tror sig inbjuden av ett modernt arbete. De ålderdomliga konstverken bli på ett helt annat sätt än de moderna uteslutande det inbillningsmedium, som all diktskapelse bör vara.
Jag liknade nyss de båda arterna av konst vid två träd, och det må bli enhetssträvarnas sak att fatta spaden och söka en gemensam rot. För mig finns en sådan icke till, och gemenskapen inskränker sig därtill, att båda alltid stå bredvid varandra, liksom rikedomen och nöden, och att frukterna äro förvillande lika.
Du frågar mig, om det finns någon poet eller
konstnär, som jag sätter över alla andra. Du vill,
att jag som en ung flicka skall bikta en
hjärtehemlighet. Nåväl, jag har en stor kärlek. Det
