kunskapen och tillhör inbillningen. Och vem inbillar sig icke vara en inbillningsmänniska? De dagliga tidningskritikerna söka vanligen bedöma konsten med hjälp av kunskapen, och därför blir hos dem vart ord en löjlighet. När det gäller konst, är inbillningsmänniskan den enda fackmannen och den enda auktoriteten. Alla andra stå utom frågan. Alla andra se blott medlet. De granska logiken i verkets yttre byggnad men förbise det logiska sammanhanget mellan verket och diktarens sätt att inbilla sig, vilket kan slå sönder den yttre konstruktionen i tusen spillror. Ej heller förstå de inbillningens genvägar och antydningar utan möta där endast dunkel. Det djupast sedda blir blott dunkelt skönjt och kan blott dunkelt sägas. I annat fall förfalskas det. Ensamt det ytliga är klart. Den som kallar de grekiska sorgespelens körer klara, han har helt enkelt aldrig läst dem, och den, som finner Goethes metafysiska dikter klara, han är diktare själv.
Inbillningen bygger följriktigt efter samma lagar som verkligheten, fast snabbare och våldsammare, och vidgas på så sätt till den fjärrsyn, som varken begränsas av tid eller rum. Räck henne ett ämne, och det skall i hennes sköte växa och utformas på samma sätt som i den yttre verklighetens. Om en sagoberättare skildrar tegelhus, som hänga upp och ned från skyarna, begår han våld mot inbillningen, antingen det nu sker av oförstånd eller på lek. Vi kunna tvinga inbillningen att giva en bild av detta upp- och nedvända tegelhus alldeles som verkligheten kan visa oss
