Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
49
INBILLNINGENS LOGIK

samma skådespel i en hägring, men så snart vi hinna att på allvar giva sagoberättarens skildring full inbillningsrealitet begynna vi också frukta att tegelstenarna skola brista i sär och falla. Onatur finnes lika litet inom inbillningen som utom henne, men det finnes människor, som icke bekymra sig om någon inbillningsnaturalism och som därför icke närma sig henne med tillräcklig varsamhet. Vidare råkar hon titt och ofta i delo med de konstnärliga formerna. Hur skulle inbillningen utan skada kunna inpressas i former, som icke ens den trögare yttre verkligheten gitter bära? Poeten Ignotus tröttnade aldrig att begyckla det föråldrade och oegentliga sönderdelandet av versen i vissa lika strofer och ett visst antal versfötter. I stället satte han sina verser i lära hos den långt högre utvecklade musiken, som smidigt och böjligt smyger sig kring innehållet. Vad skulle du kalla en opera, som från ouvertyren till finalen gick i tre fjärdedels takt och lät tenoren valsa genom kärleksarian, valsa i begravningsarian och valsa och valsa ända till dess han omsider utandades sin sista valsande suck? Emellertid har vanan lärt dig att icke draga på munnen — om icke till en gäspning — när du sida efter sida ser en versens hjälte vandra på jamber, dansa på jamber, sitta på jamber, somna och begravas på jamber och omsider äntligen på jamber falla till mull. Rimmet, detta musikaliska sirat, som var rad brukar släpa efter sig, liksom skallerormen sin skramla, begagnade han endast här och var som en tillfällig, av innehållet påfordrad förhöjning och

4. — Heidenstam, Tankar.