förblev »poeten Ignotus» ett glåpord, som skolbarnen kastade varandra i ryggen som en skämd apelsin.
Han gick med sitt sår och med döden i hjärtat, och han blev allt tystare och skyggare. Han kunde icke älska människorna. Han kunde icke älska tjänaren, som skrattade åt honom bakom matbrickan, icke vännen, som skrattade honom i ansiktet. Han kunde icke älska människorna, ty han älskade rättfärdighet; han älskade det, som var för mer än människorna. Som en svart fågel byggde människoföraktet bo i hans tankar, och han föraktade till och med sina närmaste, men han hatade inga. Han kallade aldrig människorna onda, endast pratsamma stackare. Han trodde som ett barn på det goda och det var just innehållet i den hans »sång om det gudomliga», åt vilken hela staden hade brustit i gapskratt, att det onda liksom det fula i sig självt stötte alla tillbaka, att det var en hemlös och utstött bettlare på jorden, ett maktlöst intet, vilket endast genom att förkläda sig i det godas och det skönas kappa kunde smyga sig upp i härskaresätet.
Hans tankar funno snart aldrig någon vila. Han hörde forskarna säga, att människan ej förnimmer hjärnans arbete, men han trodde dem icke. När tanken var i upphetsad verksamhet, särskilt då den formade en kvickhet, såg han små rödgula och blå ljuskulor blixtsnabbt ömsa rum i hjärnan och liksom i ett kalejdoskop bilda olika geometriska mönster, men efter lagar, över vilka han själv icke kunde bestämma. Denna ljuskulornas rörelse medförde en förnimmelse av välbehag och
