jubel. Inbillningssynerna däremot samlade sig i trakten av nackgropen men vållade i längden smärta och blodöverfyllnad; och även de byggdes efter lagar, över vilka han icke själv var herre. Då han i en eländig vindskupa låg på sitt yttersta och kände hur kroppens olika delar i uppror mot hans vilja erövrades av sjukdomen och förvandlades efter dennas lagar, sade han till sig själv: Detta är icke jag! Vad är då det jag, som jag burit så stolt? Det är icke ens min vilja, ty hon, liksom det jag skrivit, är blott summan av ett långt bråktal. Jag är icke ens en droppe i det oändliga utan otaliga droppar, som för ett ögonblick flutit samman. Lär mig då, att ödmjukt älska det oändliga. Men nej, jag kan det icke. Inbillningen vägrar. I stället älskar jag de par, tre människor, som i livet stått mig närmast och som jag ofta stött tillbaka. Intet i världen, intet älskar jag såsom dem, och det synes mig som skulle inga evigheter kunna överleva den kärleken. Bredvid dem är allt annat tom rök. Här råka tanke och inbillning i tvekamp, men jag tror på inbillningens fjärrsynthet. Död, död, var gömmer du då nyckeln till gåtornas gåta?
Den fattiga sköterskan bredvid sängen förstod honom icke utan höll tigande hans händer, medan ögonen brusto, och inbillningens diktare somnade bort, stammande namnen på de sina.
Sent en natt gick jag över Johannes’ kyrkogård. En vindstöt rasslade i det frusna gräset på en tuva utan kors eller sten, och ovillkorligt hejdade jag mig. — Där ligger poeten Ignotus!
