mumlade jag. Fullmånen stod på himmelen och det viskade och suckade omkring mig. Jag ville gå vidare, men åter och åter måste jag vända och se tillbaka på tuvan. Måhända var min ingivelse en villa. Vem kan säga det? Jag vet blott att ofta, när jag går över våra kyrkogårdar och hör suset på de glömdas gravar, saktar jag min gång och tänker: Där vilar vår store diktare, som skulle kunnat vad vi med vårt firade konstsmide aldrig förmå. Där ligger poeten Ignotus!
Dikter och bilder kunna sällan eller aldrig
väcka min tecknarelust. De äro en redan
genomtänkt tanke, en torkad blomma, en steriliserad
inbillningssyn. Endast musiken med sin
obestämdhet har en outtömlig förmåga att skänka mig
tankar och arbetslust. Dikter och bilder väcka
hos mig ingen verklig kärlek, blott ett vemod och
en tungsinthet, som jag icke förmår att tolka.
Obegripligt är talesättet: att leva för konsten.
Jag förstår skräddaren, om han säger: jag gör
byxor för att leva; men jag förstår honom icke,
om han säger: jag lever för att göra byxor. Ett
medel, en färdighet — är det ett mål att leva för?
Jag tecknar och tecknar med min tusch och min
blyerts, därför att tecknandet är mitt surrogat för
livet, är inbillningens säkerhetsventil. En
förnimmelse av munter lättnad bemäktigar sig mig i
utförandets ögonblick. Jag blir het och upprymd
och hör ett brus som av kyrkklockor. Ibland kan
