apelsinfärgat mörknande ansikten och le och le och kunna i århundraden icke bli detta krampleende kvitt. Om du hade oss framför dig i ditt arbetsrum, skulle vårt döda leende reta dig och till sist bli dig en sådan plåga, att du flyttade oss till matsalen, det allmänna bårhuset, eller till förstugan. Men du ledsnar aldrig att nedanför klängväxterna kring ditt fönster se människorna röra sig på torget. Konsten är blott en dödsmask, ett avsomnat ögonblick, som skickligheten balsamerat och som står lik i århundraden och mer. Vilken avgrund mellan vad jag känt och vad jag åstadkommit, mellan min inbillnings rullande åskväder och dessa färgstrukna tyglappar! Du kallar dem den mänskliga inbillningens dokument. Min vän, det finns icke ett av dem, som ej den mänskliga skickligheten till nio tiondelar har förfalskat.
Sådana ord tycker jag mig höra, när jag i skymningen står ensam i ett tavelgalleri. Ju längre jag dröjer, dess hemskare blir mitt sinne, och jag är nära att gråta. Jag går brådskande ut i det fria, och då jag stannar och ser tillbaka på muséet, synes det mig i sin stränga antika stil likna ett enda praktfullt mausoleum, kring vilket jag önskade melankoliskt susande alléer av cypresser.
