landskaps vilda rankor. Mer homeriska lunder än pinjeskogarna vid Villa Doria och Villa Borghese äro ingenstädes att finna, och vinterluften, solskensmättad och dock sval, påminner om höglandets och vederkvicker som iskylt vatten med pärlande kolsyra.
Härtill kommer att främlingen vid sina utflykter till avlägsna kyrkor eller osterior nästan beständigt ser fri himmel och stora linjer. Skuggande ögat med handen vänjer han detta att även på avstånd göra sig förtroget med de olika höjderna och murmassorna. När han långt fjärran mot Campagnans och snöbergens blånande grund igenkänner statyerna på Laternens fasad, gripes han av samma upptäckarefröjd som bland Alperna vid igenkännandet av Finsteraarhorn eller Die Jungfrau, och jag har aldrig förstått varför ett verk av mänsklig anda skall skattas lägre än den blinda naturens. Det ädelt sköna landskap av en stad, som överblickas från San Pietro in Montorio, får tvärtom just själ och innehåll därigenom att det är ett verk av världshistoria och triumfatorisk människovilja. Även i detta landskap kunna vi stiga ned i djupa gruvor och betrakta de olika avlagringarna under jordytan, men det är inga kolade sigillariastammar, som här synas i ljusskenet, utan kolonner och fresker. Det är ingen skridande is, som slipat de nedersta platta stenarna, utan vagnshjul och fotsteg av ett utdött folk, och fossilierna, som hämtas i dagen, äro icke benskärvor av flygödlor och stora grodor utan ben av människor.
