Därigenom att Rom bildar en avrundad inåtvänd värld för sig, finner man emellertid knappast någon ort som tillika gör ett så starkt och nästan forntidsaktigt intryck just av stad, av de gamles »urbs». Särskilt vi nordbor ha ingenting liknande, ty våra städer blicka merendels utåt mot sina omgivningar. I äldre tider förde vår odling ett splittrat vandrareliv allt efter som hovet flyttade eller olika kloster växte i anseende, och, omgivna av en maktägande lantbefolkning, synas våra huvudstäder än i dag icke hysa någon verkligt levande åstundan att på fullt allvar anlägga en härskarinnas purpur. Redan blotta namnet Rom leder däremot tanken på en ytterlig koncentration, som där också ännu kvarlever i mycket. Omhägnad av sina murar vänder den eviga staden alla sina ögon inåt mot de förnämsta platserna, och när på Capitolium en talare nämner orden »romerska medborgare», förstår man att han menar ett särskilt undantagsfolk mitt bland alla övriga italienare. De många statyerna av lokala storheter, kransarna som till frejdade stadsborgares minne i talrik mängd pryda murar och enskilda hus och vilkas torkande lagerkvistar rassla för nattvinden — det är allt ständiga påminnelser om ett inom sig självt slutet samhälle, som sätter sin stolthet i att förhärliga sitt namn och sina söner. Denna stadspatriotism, som man, om också i blygsammare former, återfinner allestädes i den italienska och franska landsorten, är till sitt lynne helt och hållet latinsk och har hos oss sin motsvarighet i kärleken till torvan och gården.
