Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
78
TANKAR OCH TECKNINGAR

år. Från att vara ung blir människan äldre — att börja med; det är sant. Och ändå måste jag försäkra dig, att jag aldrig känt mig yngre än just nu, aldrig mer hågad att slåss med utspärrade klor. Det klingar och spelar för örat som takter ur en dansande hexameter och det börjar plåga och trycka mig att skriva prosa. Det är en känsla av lycka att icke längre kunna hålla samman meningarna på ett ark prosa därför att själen vill upp och dansa. Men jag är tecknare och icke diktare och därför får du nöja dig med en prosa, som känner marken gunga och rämna under sina fötter. Själv däremot är jag oförnöjsam i min längtan efter rytmer och det finns något inom mig, som törstar och som min samtid icke alltid tillfredsställer. Halva min själ är ett bäcken, till vilket jag får leda vattnet från ganska avlägsna höjder. Kan du ana vartill dessa dagar tvungit mig? Jag har börjat längta efter åtskilliga av våra egna gamla svenska klassici och flera av dem har jag slutligen efterskickat. Om nätterna ligger jag och läser icke blott Lidner, Creutz och Oxenstjerna, utan Choræus och Vitalis, ja, till och med Silfverstolpe och Grafström och ofta finner jag strofer, till vilka jag längtar att återvända. Jag måste dock bekänna, att en av dessa diktare redan långt tillförene alltid troget brukat följa mig på mina strövtåg. Du anar redan vem jag menar. Som gosse fick jag en gång av en ren tillfällighet hans dikter i mina händer och från den stunden begynte jag vallfärda till hans gravsten och bedriva en hel liten avgudakult med hans minne. Kanske