Det är dock först när mörkret faller på, som nutidens Rom åter blir den äkta konstnärsstaden från fordom — en stad för drömmande nattvandringar och filosofiska samtal. Det är när gitarren tystnar på vinstugan, när den sista hästen står sovande framför droskan och när högt från Vatikanens byggnadsmassor den ensamma lampan glimmar i Leo XIII:s bönkapell. Då är timmen att vaka och vandra. Särskilt älskar jag att styra mina steg ned till floden och Ängelsborgen. En ruin, en kejsargrav, ett fäste, ett fängelse — och dock en tempelliknande rotunda med konstnärligt sirade loggior! Sluten inom sig själv och sina minnen och överst krönt av svärdets kerub, synes mig i stjärnljuset den väldiga borgen en samlad bild av hela Rom.
Henrik! I stället att tillskriva dig ett eller
annat brev om likgiltiga ting, gör jag varje afton
flitiga anteckningar i min dagbok och dem vill
jag skicka dig. På pärmen har jag med stora
bokstäver skrivit namnet »Ängelsborgen», ty det
är nästan alltid efter en av mina nattliga vandringar
till floden och det gamla fästet, som jag ett
ögonblick vid skrivbordet samlar dagens tankar och
intryck.
Det lönar icke att dölja det, Henrik, jag har genom ensamheten och vistelsen här nere råkat i ett häftigare inre uppror än på många och långa
