Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
82
TANKAR OCH TECKNINGAR

sig! Nu såg jag allt med nya ögon. Tystad och övervunnen inom mindre än en timme, begynte jag blygas över mitt främlingsskap och min okunnighet. Jag går här mer hänryckt vid fyrtio år än vid tjugu. Redan i Museo Brera i Milano märkte jag förvandlingen. Till och med Rafaels »Sposalizio», inför vilken jag annars alltid brukade säga, att en fattig människa skulle vara glad att ha madonnans misstecknade hals till ben, erövrade mig genom kompositionens ädla linjer. Endast Mantegnas »Pietà» — som hans skickliga perspektivstudie ju nu en gång heter — lämnade mig alltjämt lika kall. Jag skulle icke vilja erhålla den i gåva, om icke möjligen för att sälja den till första engelsman och i stället köpa Boltraffios. »Due devoti che pregano». Med denna duk framglänste för mig en ny stjärna, och jag måste om kvällen begiva mig till Leonardo-stoden för att i lärjungarnas ring uppsöka Boltraffios idealiserade gestalt. Jag känner mig som en adept, vilken brådskande tager tiden i akt för att lära och för att bli förtrogen med denna nya värld av djup och innerlig konst, och när jag nu skämtar, är det med mig själv och vår egen medfödda nordiska råhet. Framför den stränga skönheten i de dansande kvinnorna på Botticellis Primavera måste jag spörja: Är det då verkligen så nödvändigt att tänka och känna och leva och dö som en mongol?

Detsamma spörjer jag även någon gång, när jag skär upp en bok. Det synes mig att litteraturen alltför brådstört rivit upp bryggorna bakom sig. Det har skett i en naturlig längtan efter