ursprunglighet, men formerna äro och förbli få och begränsade, och det verkligt nya är merendels att finna i smärre och jämförelsevis obestämbara särdrag. För de medspelande själva kan visserligen ett skede tyckas jämförelsevis rikt på nyhet, ty de förnimma den personliga insats av energi, som varje enskildhet kostat, men betraktat utifrån av den främmande och kalla granskaren, som framletar de många olika trådarna, ter sig det hela väsentligt annorlunda. Det nya, varom ständigt varje skede talar med ungdomlig och fullt berättigad förkärlek, består alltså till en del av ett befruktande faktiskt plus av energi, men i övrigt av något relativt. Även åttiotalets vitterhet var huvudsakligast en addition av idéer, som långt tillförene djupare eller grundare rört sig inom århundradet, och en alltför stor ängslan för äldre skeden berövar oss dessas vunna erfarenheter samt hindrar vår andning i stället för att göra den friare. Var viss, inom några få år skola i Sverige de klassiska skalderna framletas som en ny befruktande upptäckt och läsas högt i de litterära kretsarna och avhandlas i tidningar och tidskrifter. Detta kommer att ske i följd av samma lag om förnyelse och föryngring, som tvingat målarna att studera de gamla gallerierna. Vi måste arbeta för att även i vidare kretsar få till stånd en mer allsidig uppfattning av litteraturen. Från våra egna klassici går vägen till de utländska och de bland dessa, som stå det närvarande fjärmast, ha därmed också mest att lära oss. Det kan ej längre fördöljas, att till och med de mest uppriktigt intresserade
