Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
90
TANKAR OCH TECKNINGAR

icke upphöra att högtidlighålla stora händelser och minnesdagar med fester, och skola icke dessa nedsjunka till en lika intetsägande platthet som de flesta folkfester i våra dagar, måste skönhetssinne och filosofi träda emellan och fylla dem med en strävan mot det upphöjda. I och med detsamma erhålla de även mer eller mindre en religiös karaktär. Det centrala i all religiositet är nämligen en okuvlig åstundan att närma sig det upphöjda för att därmed brädda hela världen.

När på skärtorsdagens afton högaltaret tvättas i Sankt Peter, sammansmälta hedniska och kristna element så fullständigt, att man knappast längre vet huruvida man ser en dröm om framtiden eller om det förflutna; men just denna fylliga dubbelsidighet skänker det hela styrka. Människomassor på kanske femtio tusen personer röra sig fram och åter genom den mörka kyrkan, som endast svagt upplyses av enstaka vaxfacklor. Lamporna äro släckta, orgelpiporna stumma, klockorna bundna. Medvetandet om att de döda ligga begravna någonstädes nere i kryptan och icke i sina sarkofager och monument verkar dock i någon mån alltid störande i de latinska kyrkorna. Med sina liggande och sittande marmorpåvar ter sig emellertid Peterskyrkan i fackelskenet och röken som en grotta, befolkad med cykloper och michelagnioliska jättar, och under den i skymning försvinnande kupolen höjer sig det nu på alla prydnader fullständigt blottade högaltaret som en offersten. Efter avsjungandet av ett klagande miserere framträder till denna offersten en procession med